Linda

Jag är så trött på ord-särskilt när dom inte ger någon handling.
Tvivlar på mig själv gör jag inte, jag vet vad jag känner-men gör du.
Å jag tvivlar på om jag vill vara med i det här spelet-för det är inte kul att leka om inte mina regler gills.
Jag vet, jag vet. Man måste chansa för att vinna-Men jag vill inte chansa. Jag är helt enkelt för feg.
Man vill inte ge för mycket för då kan man bli sårad-frågan är om jag inte gett för mycket, för jag kommer bli sårad.
Vill ju att det bara ska vara jag, jag ska veta att det är jag-vill inte ha någon annan med i bilden.
Men det är en sak jag tänker på ofta, alldeles för ofta. Om det fortsätter så tänker inte jag vara med i den här leken längre-för just nu verkar det vara så.
Det gör ont när man tänker på det, för jag vet att du aldrig skulle erkänna-och jag är för dum.
Man ska inte släppa taget för tidigt, men jag vill veta-Hon/han/Dom vad händer?-den andra flickan.
Men som sagt så är jag vrång och jag är envis. Därför ger jag inte upp så lätt. Du ska få! Tro inte att du kan komma här.
Ord räcker inte just nu. Därför har jag ingen aning om varför jag skriver det här över huvudtaget.
Det kommer inte kännas bättre, heller inte göra någon skillnad och ingen kommer fatta vad jag pratar om.

Men ibland är det skönt att göra saker utan att veta varför.